sofiaolisaiuganda

Tidigare idag efter att vi hamtat smattingarna fran skolan tog vi med oss Bridget 5 och Mercy 6 in till stan som vi i lordags gjorde med Linda och Sandrah, bada 5 ar gamla. Vi tog med dom till vara favoritstallen Nakumatt och Garden City.

Forvantansfulla sitter vi langst bak i den tranga taxibussen (dar de alltid lyckas tranga in tva eller tre personer for mycket) med ett varsitt barn i knat som med stora ogon tittar ut genom fonstrena och kommenterar nagot till varandra pa luganda da och da. Skillnaden att komma fran Nansana in till stan i Kampala ar stor och det marks pa flickorna da vi kliver av taxin att de inte ar vana vid nagot annat an de sma butikerna langs de leriga och sandiga vagarna dar hemma i Nansana.

Just idag ar det mer folk och ljud an vanligt och vi konstaterar snabbt att det ar en stor kampanj pa gang infor valet. Det spelas hog musik, det ar fullt med manniskor over gatorna sa langt ogat nar och folk blaser i lurar och trummar. Overallt sitter aven planscher pa kandidaterna till det kommande presidentvalet.

Vi tranger oss igenom folkmassan och haller flickorna hart i handen, Sandrah som helst plotsligt verkligen behover su-su och Linda som fatt skavsar av de for sma skorna. Efter en lang promenad genom stan ar vi framme och det forsta vi gor ar att lata barnen leka i lekparken, aka rutschkana och klattra i klatterstallningen. En san liten sak som att ta sig over hangbron i lekparken ar nagot helt nytt for dom, Linda utstralar bade radsla och gladje nar hon ska ta sig over den och fragar med ett litet leende om hon kommer ramla.

Nar hungerna tar plats i vara magar gar vi ner till forsta vaningen och UHCHUMI, den stora affaren som har allt fran mobiltelefoner och harforlangningar till mobler och framforallt mat. Vi koper lite smatt och gott som flickorna ar sugna pa och satter oss sedan ute med var lilla picknick. Efter manga studs i hoppborgen och nagra varv i rulltrapporna och i hissen som barnen tidigare aldrig akt i eller ens sett, sa ar vi alla trotta, speciellt smatjejerna sa vi gar ner mot stora vagen i den stekiga solen for att ta en taxi till den galna taxiparken dar vi sedan maste byta till en som tar oss tillbaka till Nansana och Another Hope.

Val sittandes i taxin mot Nansana med Sandrah som trott lutar sig mot mig ar kanslorna starka inom mig. Vilken gladje vi idag gett dessa barn bara genom att ta dom utanfor grinden pa barnhemmet. Gladje att fa leka i en lekpark, gladje att fa ata pommes med ketchup och dricka lask. Denna gladje ar otroligt stor for dessa barn, medan den dar hemma i Sverige ar vardagsmat for nastan alla.

Har i Kampala ser vi manga barn med fina, hela, rena klader och med fargglada parlor i de flatade haren, manga barn som gar till skolan i sina skoluniformer, manga barn som far leka i lekparker och bara vara vad dom ar, barn. Men vi ser ocksa otroligt manga barn varenda dag som ar raka motsatsen. Barn med endast en halig och smutsig troja pa sig som barfota springer pa den roda sanden och skrattandes leker med pinnar och bildack.

Samtidigt som det skar i hjartat att med egna ogon verkligen fa se och uppleva hur orattvis varlden ar sa ar det ocksa fantastiskt att se hur gladjen for sa lite ar sa stor.

Gladje, dagen i lordags och aven dagen idag var verkligen full av det och tva dagar jag alltid kommer minnas med ett leende. Att tanka tillbaka pa allt jag och Sofia varit med om sen vi kom hit den 10e september efter en minst sagt kranglig och jobbig flygresa fyller hela mig med varme, tacksamhet och stolthet. Varme och tacksamhet over att jag fatt uppleva nagot sa underbart, nagot jag kommer bara med mig under resten av mitt liv. Stolthet over att vi tog tag i varan drom. Vi kampade for att den skulle bli verklighet och nu ar vi har. Har i Uganda med endast tre veckor kvar. Tre veckor som jag av erfarenhet vet kommer bjuda pa det vi minst anar men framforallt pa den dar harliga gladjen som ar storre an allt annat!