sofiaolisaiuganda

Pa formiddagen fyllde vi baljorna med vatten for att tvatta alla vara klader en sista gang innan vi pa fredag flyttar ut. 2,5 timmar senare nar allt var tvattat och upphangt pa tvattlinorna kande jag lattnaden over att det var klart och gick in pa rummet for att fixa lite.

Helt plotsligt hor jag en duns och Sofia som ropar mitt namn sa jag gar ut igen och ser da hur tvattlinorna har gatt av och alla nytvattade klader ligger pa den smutsiga marken.

Irritation var det minsta jag kande, men jag plockade in kladerna som lyckats halla sig rena och da staller sig Bjornen (aka. Aunty Jennifer, den stora kvinnan som skoter matlagning och tvatt) pa en stol hogst upp pa trappan for att knyta om tvattlinorna dar ute. Jag hor hur hon fragar Sofia om de sitter for hogt upp och hur Sofia forsoker halla sig for skratt sa jag gar ut och tittar och kan inte sluta skratta nar jag ser tvattlinorna 3 meter ovanfor marken. Hur tankte hon dar liksom, haha. Bjornen kommer vi verkligen aldrig glomma, alla ganger hon fatt oss skratta genom allt det sjuka hon sager och gor...

Efter tvatten var det dags att hamta barnen fran skolan som vanligt men idag bestamde vi oss for att forst stanna till vid ett litet hus vi alltid rundar innan vi kommer fram till skolan. Ett litet hus dar det varje morgon star en sliten kvinna utanfor och forbereder mat hon ska salja och hennes lilla son och dotter som hjalper till med att skala potatis och annat. Flickan med sitt ruffsiga har och sina smutsiga klader ler alltid stort och vinkar nar vi gar forbi. Hon ar i samma alder som vara barn fran AH och hon borde vara en av dom, ikladd sin skoluniform pa vag till skolan, men det ar hon inte.

Idag gjorde vi mer an bara vinka tillbaka till flickan, vi gav henne en pase med tshirts, linnen och lite annat. Oavsett storleken pa kladerna sa vet vi att dom kommer komma till anvandning mer an vad dom gjort for oss. Gladjen i mammans ogon och det stora leendet pa flickans lappar ar ett sakert bevis for det.